Lee Angel lämnar BRM

Publicerat: juli 16, 2014 i Artiklar
Etiketter:,
Baton Rogue Morgues Lee Angel på Gloria, Helsingfors i april 2014.

Baton Rogue Morgues Lee Angel på Gloria, Helsingfors i april 2014.

En sorgenyhet för alla vänner av östnyländska hårdrockarna Baton Rogue Morgue: sångaren Lee Angel meddelar på Facebook att han lämnar gruppen och satsar på sin solokarriär. Så här skriver han själv på FB:

”I have made a decision to end my collaboration with Baton Rogue Morgue as lead singer due to personal reasons. I will continue to make music and pursuit a solo career.
I would like to thank BRM for all these years spent together and wish all the best for the future.
I would also like to thank for the warm support from bands and fans around the world (!!!) that I have received when touring with BRM – that is certainly not something I will forget during this lifetime!
Love you all!!”

Lee Angel blev ju något av en rikskändis i samband med att han deltog i talangjakten The Voice of Finland. I samband med att serien visades på tv fick också BRM synlighet då W.A.S.P:s forne gitarrist Chris Holmes gjorde en turné tillsammans med bandet, och Holmes bodde en tid hos BRM:s gitarrist Domino. Trots snack om att Holmes skulle stanna i Finland för att återstarta sin karriär som självdött i USA, tog han sedermera sitt pick och pack och flyttade till sin hustrus hemland Frankrike. Tydligen gick det inte så lätt att hitta ett band i Finland, och kanske inte heller Borgåvischan var den optimala utgångspunkten.

Lee Angel har efter tävlingen satsat hårt på att marknadsföra sin solokarriär, främst i form av trubadurspelningar runtom i Finland, medan det ännu in i början av juli också såg ut som om BRM var i full gång, bland annat med en akustisk spelning i Borgå den 10.7. Huruvida Lee Angels beslut att lämna bandet varit längre planerat eller ett plötsligt beslut är väl något bandet vet bäst själv.

Baton Rogue Morgue på DOM typ 2012.

Baton Rogue Morgue på DOM typ 2012.

Hursomhelst är det ett hårt slag mot BRM som länge kämpat med att nå upp till någon slags mainstreampopularitet. Bandet har ett brett kontaktnät och har turnerat flitigt både i USA och Europa, och är i Finland känt som ett stenhårt liveband – men skivkontraktet har lyst med sin frånvaro trots starka självproducerade skivor och snygga musikvideor. Kanske den klassiska hårdrocken helt enkelt inte ligger i tiden, och bolagen vågar inte satsa på ett band som varken faller inom metalkategorin eller den pånyttfödda glamrockboomen. Lee Angel var en karismatisk frontman med goda röstresurser och det blir knepigt att hitta en värdig ersättare. Förhoppningsvis lyckas ändå BRM, eftersom det inte skulle vara mindre än en tragedi om ett av Finlands för tillfället bästa band på det här sättet skulle gå i graven.

Samtidigt måste man lyfta på hatten för Lee Angel för modet att lämna bandet bakom sig och satsa på sin egen karriär på heltid. Enligt intervjuer lämnade Lee sitt jobb för The Voice och musikkarriären, och det skulle säkert bli knepigt att vara den enda i bandet som måste livnära sig på musiken, men samtidigt hålla sig lojal mot gruppen. ZXC önskar all lycka både till Lee och Baton Rogue Morgue. Förhoppningsvis kan båda fortsätta utvecklas och nå framgång på varsitt håll.
– Janne Wass

Norsk black metal kung på Tuska

Publicerat: juli 2, 2014 i Festivaler, Konserter
Etiketter:,
Dimmu Borgir på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Dimmu Borgir på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Med tanke på att extremmetall aldrig hört till de genrer som legat mig allra närmast hjärtat, är det lite lustigt att Tuska genom åren blivit något av en hemfestival för mig. Dels beror det naturligtvis på att den ordnas i centrum av Helsingfors (det finns de som vidhåller att Sörnäs/Södervik inte är centrum men close enough), men också på att jag alltid hittar nya intressanta band – och ibland blir riktigt slagen ur strumporna av hur bra vissa av dem är.

2009 var mitt första Tuska-år, och det var på den festivalen jag plötsligt öppnade dörren till en helt ny värld då jag såg norska black metal-legenderna Immortal uppträda. En genre som tidigare framstått som ett enda sammelsurium av oväsen fick plötsligt konturer, Immortal slog mig med en slägga i huvudet och sedan dess har jag varit oerhört fascinerad av genren, även om jag på inga sätt är någon expert.

Därför känns det lite som om en cirkel sluter sig på årets upplaga av festivalen, då hela tre av den norska 90-talsbläkkisens storheter uppträder på festivalen. Må så vara att Dimmu Borgir och Satyricon lämnat de brutalaste tiderna bakom sig och i dag nästan flörtar med hårdrock, men deras betydelse för genren kan inte underskattas. Puritanisterna må gnata bäst de vill.

För mig började ändå Tuska på fredagen med att jag slängde ett öga på Pantera-frontmannen Phil Anselmos sorglustiga soloshow och beslöt mig för att det inte var värt besväret. Framträdandet har redan sablats ner i pressen och rättvist så. Däremot var det desto mer uppiggande att beskåda de två band som därefter uppträdde på klubbscenen inne i pannhallen – Shear och Battle Beast. Båda banden råkar ha kvinnliga solister, vilket alltid är trevligt på Tuska där det ofta tenderar att bli ganska skäggigt och testosteronstinnt på scenen.

Shear på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Shear på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Shear var för mig innan festivalen helt obekant, även om bandet varit aktivt sedan 2008 – i sin nuvarande form. Embryot till gruppen föddes så tidigt som 2001, då gitarristerna Mikael Grönroos och Lauri Koskenniemi, samt keyboardisten Lauri Sorvo började spela tillsammans. I dag är det fråga om en sex personers grupp, och det var då solisten Alexa Leroux anmälde sig 2008 som saker och ting började rulla. På våren släpptes den andra fullängdaren Katharsis, för hyllande recensioner. Då det talas om kvinnliga solister i metalband är det ofta Within Temptation eller Nightwish som dyker upp på näthinnan, men Shear är en annan femma. Det är visserligen melodiskt, och Leroux sjunger rent och otroligt vackert med en makalös röst som knappt skulle behöva någon förstärkning, om soundchecken är något att gå efter. Men det är mer progressivt och levererat med betydligt mer aggressivitet och mindre bombastisk-episka inslag. Leroux är inte bara en fantastisk sångerska, utan också en mycket karismatisk frontkvinna som vet hur man tänder en publik. Hon studsar omkring på scenen, headbangar, lutar sig ut över publiken och levererar sången från en uppsjö kreativa positioner.

Battle Beast på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Battle Beast på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

För en vän av gammaldags power metal av typen W.A.S.P. Och Manowar är gitarristen/kompositören/producenten Anton Kabanens Battle Beast en fröjd att skåda och höra. Med tanke på att bandet redan i fjol spelade på Tuskas näststörsta scen – och att det är ett band som med sin förra skiva från 2013 debuterade på 5:e plats på finska listan och har skapat ett gott rykte om sig utomlands, bland annat på turné med Nightwish, är det lite lustigt att de nu ”degraderats” till blubbscenen. Men det stör inte uppträdandet, som på det här viset snarast bara blir mer energiskt, svettigt och intimt. Det är gigantiska refränger och dundrande trummor och riff, samt mässande keyboardslingor. ”Nya” sångerskan Noora Louhimo är en amazon i läder, nätstrumpor och peroxidblond tuppkam. Dessutom har hon en för genren uppiggande diversitet – fixar både de mäktiga melodierna, höga brutala skrik och nästan väsande, raspiga partier. Visserligen är den här typen av musik inget nytt under solen, och Battle Beast hämtar heller ingen större originalitet till bordet, men ibland behövs det inte heller.

Santa Cruz är ett band som jag gillar – det är en härlig kombination av Skid Row, Guns N’ Roses och Mötley Crüe spelad av ett gäng musiker vars tekniska kunnande slår nästan vilket samtida metalband som helst av brädet. De är inte lika poppiga och publikfriande som Reckless Love, men saknar också till exempel Michael Monroes svettigt intensiva punkinfluenser – vilket gör att de som liveband inte riktigt lika väl kommer till sin rätt som på skiva. Dock efterlyser jag mer av denna musikstil på Tuska – även om black metal-fansen kvider.

Dimmu Borgir på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Dimmu Borgir på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Children of Bodom leverar – alltid. Oberoende av hurdana hopplösa mängder sprit de häver i sig på scenen. Den här gången ställer de till med riktigt ordentligt fest. Inte bara släpar de upp bilar på scenen, de har dessutom utrustat dem med fungerande grillar och bardiskar, som bemannas av den finska metallens ungdfomshopp, stjärnskotten i Lost Society som tycks stortrivas, och kastar dessutom ut grillkorv åt publiken.

Och till sist på fredagen var det då dags för Dimmu Borgir, ett band vars musik år för år närmar sig power metal och symfonisk metal allt mer – nästan så at man flörtar med hårdrocken ibland. Och inte mig emot! Stora refränger, corpse paint och läderkostymer, bomber och granater, ylande gitarrsolon och atmosfäriska bakgrundsspår på band. Alice Cooper myser förnöjt och det gör jag också.

Lost Society på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Lost Society på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Lördagens tre höjdpunkter är Lost Society, Beastmilk och Anthrax. Lost Society har på egentligen inte mer än ett år stigit fram som et av Finlands bästa metalband – och har nästan egenhändigt återupplivat det sena 80-talets thash metal-mode. Ännu för ett år sedan såg man inte på staden killar med långt, ovårdat hår iklädda tenniskängor med höga skaft, sönderrivna jeans, rutiga flanellskjortor, ärmlösa jeansjackor fullklistrade med tygmärken och lippisar med skärmen uppvikt. Också musikaliskt bugar Lost Society till The Big Four – med stor spelglädje och entusiasm, alltid en lika säker crowd pleaser, som dessutom har den musikaliska muskeln att backa upp det.

Beastmilk har jag redan avverkat ett antal gånger på sistone – senast i min Tuska-intervju med Goatspeed – så jag går inte mer in på deras spelning, annat än att säga att den var strålande, trots att klubbscenens akustik gör sitt bästa för att motarbeta banden.

Beastmilk  på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Beastmilk på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Anthrax är det band av det fyra stora thrashpionjärerna som kanske mest knuffats undan av historiens vingslag. Medan Metallica skapar rubriken genom succé på Glastonbury, kan jag på rak arm inte nämna en enda Anthrax-låt innan bandet sätter igång på Tuska. Visst känner jag igen vissa av dem då jag hör dem i ölområdet, och visst har bandet ett oemotståndligt gung och en alldeles härlig spelenergi. Graden av berusning är dock i det skedet som Anthrax spelar som huvudband såpass påtaglig att jag inte vågar mig på några djupare analyser.

Satyricon  på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Satyricon på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Trots en viss seghet på söndag lyckas jag släpa mig till festivalområdet passligt till Satyricons spelning. Satyricon har inte liksom Dimmu Borgir helt implementerat power metallen i sin musik, utan är ställvis black metalen trogen, men skjuter in goda doser av groovig thrash metal och hårdrockspartier och lyckas på något sätt förena det bästa av två värdar. Det är uppenbart redan från första låten, Now, Diabolical från 2006 som svänger så förbannat bra att det är svårt att ta bilder i fotodiket eftersom man bara vill headbanga till refrängen. Satyricon är kanske det band som bäst har lyckats etablera sig som ett ”mainstream”-metalband utan att ändå lämna black metalens arv bakom sig, och inte heller, liksom Dimmu Borgir och King Diamond, gjort teater av det hela. Black metal-klichéerna är borta, men bandet är i topptrim och når i dag en betydligt bredare publik än tidigare.

Den stora överraskningen för dagen är Speedtrap på klubbscenen, ett finländskt band med mycket skägg och hår, pillifarkkun och oändliga mängder fart och energi. Musiken är i nåt mellanlandskap mellan speed metal, thrash metal och hårdrock, och det är groovigt, fartfyllt och oerhört catchigt med en omutbar spelglädje. Ypperligt!

Speedtrap på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Speedtrap på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Emperor var bandet som fått många festivalbesökare till biljettluckan, detta den norska black metalens okrönta kung, som till ära av debutalbumet In the Nightside Eclipse har återförenats för en handfull spelningar runtom i Europa. Frontmannen Ihsahn har redan många år gjort sina egna projekt, och black metal-bakgrunden syns ingenstans i de yttre attributen. Däremot hörs de i Emperor, som spelar igenom hela debutskivan, med den morddömda originaltrummisen Faust med på scenen efter en paus många herrans många år. Det här är black metal i sin allra renaste och finaste form. Jag ser, jag hör, jag inser storheten – men i ärlighetens namn är det söndag kväll och festivaltröttheten gör att det krävs lite för mycket för att en black metal-lekman riktigt ska lyckas ta in alltihop. De som förstår sig på har ändå skrivit lyriska recensioner.

Emperor på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Emperor på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Än en gång bjuder Tuska på både säkra kort som inte gör en besviken och några riktigt positiva överraskningar, speciellt på klubbscenen. Men helt perfekt är det inte. Phil Anselmo var en flopp. Och att avsluta Infernoscenens program med amerikanska sludgemetalbandet Neurosis var en annan miss – bandet står orörligt i en rad längst bak på den stora scenen och även om musiken i sig är alldeles bra är det inte sånt här man vill se då en stor festival ska visa upp det näst sista bandet i uppställningen. Tillika borde Battle Beast ha flyttats ut från klubbscenen.

Klubbscenen är ett annat problem. Stationerad i den gamla pannhallen som den är, med sitt omöjligt höga tak och sina kala väggar, är akustiken alldeles horribel såvida man inte står alldeles framför scenen. Ekot är omöjligt och grötar till soundet något fruktansvärt. Det kan inte vara omöjligt att göra något för att dämpa ekot.

I Tuska-minglet med bland annat Kjell från Bob Malmström och Lasse från Dogshit Boys.

I Tuska-minglet med bland annat Kjell från Bob Malmström och Lasse från Dogshit Boys.

Visserligen har en del blivit bättre sedan flytten från Kajsaniemiparken – de hopplösa tälten är borta och man ser nu båda scenenerna också från ölområdet, som av nån outgrundlig orsak var intäckt med en plastmur på det förra stället. Men i parken fanns det ändå gräsmattor att sitta på och en hyfsad mängd sittplatser på ölområdet. Tuska i dag är bara en betong- och grusplan och sittplatserna är på kort. Också i övrigt är publikservicen nere på ”bare minimum”-nivå, trivsamt är det sannerligen inte. Plus ska däremot gå till all personal som betjänar med gott humör och leenden, sympatiska ordningsvakter och en mycket artig och på det stora hela väldigt skötsam publik.

– Janne Wass

Goatspeed från Beastmillk på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Goatspeed från Beastmilk på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

– Is this the one you’re doing in Swedish, frågar Mathew ”Khvost” McNerney då han vänder sig om efter att ha suttit genom sin tredje intervju för dagen, denna tillsammans med Metalcry.

– Well, I’ll fuck off then, fortsätter han med ett skratt före han sedan artigt presenterar sig och tar sitt pick och pack från backstagetältet på Tuska och drar iväg.
Mathew är den irländska sångaren i den finsk-brittiska bandet Beastmilk som gjort något av en kometkarriär sedan dess debutskiva Climax kom ut för drygt ett halvt år sedan. Skivan uppmärksammades av en rad internationella publikationer som The Guardian, NME, Revolver, Financial Times, tyska Metal Hammer, Noisey, Classic Rock och Pitchfork – och Beastmilk bokades snart till flera stora festivaler, som körsbär på moset får man väl nämna den brittiska upplagan av Sonisphere. På våren företogs en Europaturné och en annan är på kommande på hösten, tillsammans med In Solitude.
Khvost är mannen bakom Beastmilks postpunkika domedagslyrik som drar sina metaforer från kalla krigets kärnvapenrädsla, det totala krigets svampmolnshot och politisk skrämselpropaganda á la Thatcher/Reagan. Mannen bakom musiken är däremot Johan ”Goatspeed” Snell, som handhar gitarren i bandet. Det är Goatspeed som blir lämnad ensam med mig på Tuska då Khvost väljer att fly scenen.

– Det är nog en väldigt autistisk process, säger han om hur Beastmilks musik kommer till.
– Matt (Khvost) skriver lyriken och jag skriver musiken och sen arbetar vi endast på biisinas arrangemang med bandet.

Goatspeed och Khvost från Beastmilk på Tuska 2014.

Goatspeed och Khvost från Beastmilk på Tuska 2014.

Bandet, det är förutom Johan och Mathew Arino på bas och den andra finlandssvenska länken, Dimmu (Dimitri Paile), på trummor. Dimmu vandrar förbi och hälsar, men deltar inte i intervjun. Det är Johan och Mathew som är ansiket mot pressen.
Det var också de två som en kväll på Painobaari i Helsingfors satt och hade musikalisk och existentiell ångest kring decennieskiftet. Båda har bakgrund i olika typer av experimentell extremmusik, i första hand black metal, och båda var psykiskt och konstnärligt utmattade av att de tyckte sig ha trasslat in sig i projekt som musikaliskt var väldigt högtflygande och invecklade, berättar Johan. Den kvällen beslöt de sig för att slå påsarna ihop och göra något som var den totala motsatsen – det skulle vara trummor, bas, gitarr och sång, och inget annat.

– Jag ville göra anarkopunk.

Det blev ändå ingen anarkopunk, utan snarare aggressiv postpunk med influenser av goth, new wave och industrial. Det var inget som var planerat, säger Johan.
– Det vara bara det som kom ut då jag satte mig ner och började göra låtar. Matt gillade det, och ganska snabbt spelade vi in vår första splitsingel (White Stains in Black Tape, 2010).

Resten av bandet gick snabbt att plocka ihop. Dimmu, som tidigare spelat gitarr och bas, bland annat med kultbandet Våld, hade aldrig spelat trummor förut (han är antagligen den bästa gitarristen i vårt band, säger Johan), men Johan kom ihåg att han någon gång sagt att han skulle vilja spela trummor. Sagt och gjort.
– Och basisten fanns 10 meter från var vi hade vår träningslokal i ett bandhotell, så jag ringde upp honom en dag och han kom genast över.
Mathew har genom åren inte bara gjort en musikalisk, utan också geografisk resa. Från Storbritannien och Nederländerna hamnade han i Norge, där han snart blev något av en fixstjärna inom den norska black metal-scenen då han tillsammans med avantgardistiska Dødheimsgard släppte skivan Supervillain Outcast 2007 – en kritikersuccé som gav honom en nominering för den norska Grammis-motsvarigheten. Från black metal i Norge blev det sedermera psykedelisk schamanmusik med Hexvessel i Finland, också det en vederhäftig ensemble, som för övrigt hörde till det bästa utbudet på Ilosaarirock i fjol, och så post-punk med Beastmilk.

Goatspeed från Beastmilk på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Goatspeed från Beastmilk på Tuska 2014. Foto: Janne Wass

Johan säger att han fortfarande gillar mycket av det Mathew gjorde både med brittiska Code och Dødheimsgard, och han räknar upp en rad andra black metal band. Även om de musikaliska preferenserna är andra med Beastmilk, tror han att det finns en energi och aggressivitet man tagit med sig från black metal-bakgrunden.

– Matt skriver väldigt starka texter, säger Johan då jag frågar om innehållet i lyriken. Beastmilk har kritiserats en del för att många av låtarna till synes behandlar frågor som inte varit aktuella sedan kalla kriget, men Johan håller inte med.

– Tidigare var hans texter mycket mer metaforiska, nu är de mer in your face. Det finns väldigt mycket tanke bakom dem om man lyckas se bakom det som finns på pappret.

Intervjun görs runt två timmar innan Beastmilk ska stiga upp och dra ett succégig inför en fullsatt klubbscen på Tuska – en våt dröm för många metalband med förhoppningar om att någon dag slå stort. Men då jag frågar Johan om vad det betyder att spela på festivalen skruvar han på sig lite obekvämt.

– Aj är det stort att spela här? Nå men då säger vi att det är jättebra att spela på Tuska.

Beastmilk är för övrigt det andra bandet i historien som spelar både på Tuska och Flow. Vill man se bandet i Finland före vintern är det också till Flow man bör ta sig i augusti – alternativt får man släpa sig till Joensuu där Beastmilk om två veckor uppträder på Ilosaarirocks fredagsklubbar. Resten av spelningarna sker ute i Europa.
Janne Wass

Sven Boom: Hårda sånger. Egen produktion, 2014.

Sven Boom: Hårda sånger. Egen produktion, 2014.

Paul ”Pale” Olin har satt ett stort fotavtryck i den finlandssvenska popmusikens historia tillsammans med Wille Wilenius i den humoristiska rapduon Paleåwille. Lika ikonisk blev inte den avantgardistiska folkkarnevalgruppen Hellens Hårband, som var aktivt runt samma tidsperiod i decennieskiftet mellan 80- och 90-talet. Däremot var nog det sistnämnda betydligt mer musikaliskt begåvat, och dess musik har antagligen också åldrats med lite större värdighet.

Det bandet är relevant för Olins nuvarande projekt Sven Boom såtillvida att det i det bland annat ingick en multiinstrumentalist, skådespelare och musikguru vid namn Niklas Häggblom. Häggblom är visserligen inte ordinarie medlem av Sven Boom, men medverkar med en rad olika instrument på skivan. Sven Boom består av Olin (även känd som skådespelare, regisssör och teaterchef), klassläraren Patrick Kivelä och journalisten och tv-profilen Eva Kela. På skivan Hårda sånger har trion (plus Häggblom) bandat in nya kompositioner av svenska och finlandssvenska poeters dikter till takterna av populärmusik av olika genre.

De flesta kompositionerna härrör sig ändå till Olins tidigare (kortlivade) band Rektor, som var aktivt i slutet av 00-talet. Förutom Olin och Kivelä ingick i den gruppen även skådespelaren Niklas Groundstroem och teaterarbetaren Niklas von Weissenberg, och 11 av skivans 13 låtar är komponerade av den kvartetten.

Så alltså bakgrunden – Olin och Kivelä grävde fram de gamla låtarna och rekryterade Kela som sångerska vid sidan av Olin själv. Enligt egen utsago blev det sedan en skiva ”mest för att ha nånting att göra vid sidan av familj och jobb”.

Och visst hörs det på skivan att det här nu inte är avsett att erövra försäljningslistorna med. Arrangemangen är ställvis av det mer lättviktiga slaget och produktionen lämnar en del övrigt att önska. På flera av låtarna har soundet fastnat nånstans där i 90-talsträsket. Första halvan av skivan går i lätt poptempo med inslag av reggae och ska, och nånstans i bakgrunden en blyg punkgitarr, och det hela känns lite väl finlandssvenskt trevligt och slätstruket. (Claes Anderssons finger i ögat på alla som vet bättre än Claes Andersson hur Claes Andersson mår – dikten Andersson – får dock en riktigt hyfsat bra behandling).

Halvvägs igenom är det som om artigheterna är avklarade och skivan karpar upp sig. Elmer Diktonius Jag vill gå mellan rågen har potential till en riktigt vacker folkballad och Kela sköter sången vackert, men tyvärr har kompositörerna inte riktigt lyckats hitta en melodi som skulle ge ett mervärde. Pär Lagerkvist – socialisten och Nobelpristagaren – skulle däremot säkert har varit mycket nöjd över att hans klassiker Ånger, ånger är min arvedel tolkas till riviga punktoner med en vrålande Olin vid mikrofonen.

Elmer Diktonius Fot mot jord är skivans kanske starkaste låt, med proggiga Wigwam-vibbar och en liten känsla av new wave. Det är den första låten på skivan där Sven Boom verkligen lyckats ta sig vidare från att citera dikter till bakgrund av musik, och hittat en alldeles egen tolkning och melodi som ger ett mervärde åt produktionen. Karin Boyes Sköldmön har en lyrik som skulle passa band som Turisas och Finntroll – men blir i stället en fartfylld ska-dänga, där Eva Kela gör ett bra försök till Nina Hagen-imitation. Härlig är också Gunnar Ekelöfs makabra Fanfar, där Olin igen får ta ut svängarna rejält: ”Skär upp magen, skär upp magen och tänk int på morgondagen” ylar han i en annan av de riktigt starka låtarna på skivan.

Av de hårda sångerna visar det sig att det kanske ändå inte är fler än en handfull som är riktigt hårda – men de är sedan verkliga pärlor. Helhetsintrycket står lite och väger. Det är ju väldigt svårt att misslyckas med det utgångsmaterial som bandet haft, och om någon kan hitta den fantastiska svenskspråkiga poesiskatten via den här skivan, så är det en vinst i sig. Musikaliskt är det ändå ojämnt, och till exempel ett tillskott av trummor i stället för trummaskin och lite mer oomph! i vissa av låtarna hade lyft skivan ett pinnhål högre. Spelglädjen går ändå inte att missta sig på och det finns en viss charm i att det ställvis känns lite heimlaga. Det är svårt att tonsätta dikter – man bör hålla sig trogen ursprungsfraseringen men ändå hitta en egen originell tolkning för att det inte ska bli platt recitation. Speciellt då det gäller finlandssvenska modernister som Björling och Diktonius. Även om det inte alltid lyckas på Hårda sånger, måste man ge ett hattlyft för de gånger det lyckas alldeles helvetes bra. Och med tanke på videon från skivreleasen på Semifinal ser det ut att vara riktigt tufft live.

– Janne Wass

Pointless 80 på Club Liberté, Hfors, 6.62014. Foto: Janne Wass

Pointless 80 på Club Liberté, Hfors, 6.62014. Foto: Janne Wass

ZXC Musics punksamlingsskiva släpptes med buller och brak fredagen den 6 juni med skivreleasekonsert på Club Liberté i Helsingfors. Bloggens redaktör Janne Wass (undertecknad) och journalisten och sångaren i The Dogshit Boys och Trashcan Dance, Lasse Grönroos, har alltså samlat ihop en rad finlandssvenska punklåtar som i huvudsak inte släppts på skiva förut – demoplattor undantaget.

Instruktioner om hur man får tag på skivan följer längre ner.

Skivan är en genomskärning av den finlandssvenska punken under de 20 senaste åren, och vi har försökt göra plattan så stilistiskt och geografiskt bred som möjligt, så med finns allt från skejtpunk till snudd på industrial. Det äldsta bandet, Die Zlaskhinx, startade redan 1994, och det yngsta, System of Division, formades strax före skivan lades ihop.

ZXC:s punksamling

ZXC:s punksamling

Några specialiteter på skivan är:
– Två låtar av Jakob Böhme, ett kortlivat band som fanns kring 2010 och utan tvekan är ett av de bästa punkbanden i Svenskfinlands historia. Pga dess korta levnadsbana hann bandet aldrig ge ut något material, så dess musik skulle antagligen aldrig ha sett dagens ljus i skivform utan denna platta.
Heartbreak Stereos allra första demosingel.
– Sven Tuba och fiskmåsarna, det legendariska Karisbandet har med en helt outgiven låt och en som släppts förut, men är så gott som omöjlig att få tag på i dag.

– Die Zlaskhinx tidigare outgivna låt.
– Det unga punkkollektivet PHCC:s projekt, också de låtar som antagligen skulle förpassas till historiens annaler utan större fanfar utan denna skiva.

Trashcan Dance på Club Liberté, Hfors, 6.6.2014. Foto: Janne Wass.

Trashcan Dance på Club Liberté, Hfors, 6.6.2014. Foto: Janne Wass.

Själva releasekvällen blev en succé trots att vinylen fastnat i tryckeriet, så endast cd-skivor fanns att tillgå. Lite minus går ändå till Liberté. För att dra in så mycket cash som möjligt har blubben numera två uppträdningsslottar per kväll. Denna kväll ville slumpen att ett annat finlandssvenskt band, americana-gruppen Treehouse spelade tillsammans med Joenrinne mellan 20 och 21:30, och ZXC:s releasefest pågick mellan 22:30 och 01:30. Det betydde dels att hela fem band skulle soundchecka på två timmar, vilket är helt orealistiskt. Dessutom var speltidtabellerna grymt nitiska, så inget av bandet fick dra någon encore, fast hela salen ropade efter mer. Till råga på allt var mixningen helkass, och också banden hade svårt att höra sig själva på scenen.

Allt detta störde inte nämnvärt stämningen, och med tanke på kommentarerna efteråt, verkar folk ha haft en trevlig mingelkväll till punktoner levererade av sleazepunk-bandet Trashcan Dance (med nya keyboardisten Mathias Gustafsson), postpunkarna Vintage Puppy och skejtpunkarna Pointless 80. Speciellt tack till Pointless 80 som kom ända från Pargas för att spela!

Vintage Puppy på Club Liberté, Hfors, 6.6.2014. Foto: Janne Wass.

Vintage Puppy på Club Liberté, Hfors, 6.6.2014. Foto: Janne Wass.

Lite mer folk hade rymts in, men med 63 inbetalade och kanske 20-30 övriga hangarounds fylldes konsertsalen på Liberté nästan till brädden som bäst – och varmt blev det, som det är brukligt på det stället.

ZXC Music tackar alla inblandade, både band och gäster!
Skivan trycks i första hand på vinyl, men på grund av diverse oförutsedda problem har vinylen fastnat i punkfabriken, och kommer inte förrän slutet av juni. Den går ändå bra att förhandsbeställa, och det finns en limited edition-CD med tre bonuslåtar. Skivan kostar 10 euro i båda formaten, och en combo fås till priset av 15. Se mer information om hur du köper skivan här.

– Janne Wass

Banden som medverkar på skivan:

– Trashcan Dance
– Pointless 80
– Sven Tuba och Fiskmåsarna
– Jakob Böhme
– Jane Distortion
– The Addicted Labrats
– KPHC
– Die Zlaskhinx
– Heartbreak Stereo
– Jizzed on Jesus
– System of Division

Magic Bullet & Bostock på Liberté

Publicerat: juni 5, 2014 i Konserter
Bostocks Niko Salmiheimo på Liberté, Hfors i maj 2014.

Bostocks Niko Salmiheimo på Liberté, Hfors i maj 2014. Foto: Janne Wass

Hej och ursäkta tystnaden. Varit lite hektiskt på sistone. Men låtom oss gå tillbaka till förra veckans tisdag, och den stekugn på toppen av Berghäll som är Club Liberté, en klubb som trots lite besvärligt läge och konjuktursvackor och inte världens bästa akustik har lyckats överleva åtminstone alla de 12 år jag bott i Helsingfors.

Då stod på scenen den gamla ZXC-bekantingen The Magic Bullet – som enligt medlemmarna inte riktigt hade varit förberedda på en spelning då kvällens huvudband Bostock släpade med dem. Magic Bullet lär för tillfället koncentrera sig på att spela in nytt material. Kanske är det en viss avsaknad av träning som gör att spelningen inte riktigt når upp till samma briljans som senast jag såg dem på Lepakkomies en kilometer bort, men i första hand torde det nog vara det faktum att spelningen sker rätt så sent på en tisdag inför en handfull av de närmast sörjande i publiken. Men sångaren Johan Gullmets tar saken i egna händer, och hoppar ner i publiken för att applådera in bandet för en encore. Ett hyfsat bra set, men inte det bästa jag hört med bulletarna.

The Magic Bullets Tom Ahola och Staffan Småros på Liberté, Hfors i maj 2014.

The Magic Bullets Tom Ahola och Staffan Småros på Liberté, Hfors i maj 2014.

Bostock, frontat av finlandssvenska Niko Salmiheimo, är en helt ny bekantskap för mig. Det är lönlöst att söka information om bandet – det enda man hittar är en Soundcloudsida med två låtar. Men Niko berättar att det startades för ungefär ett år sedan, och att man efter ett trummisbyte kring årsskiftet börjat få saker att rulla framåt. Bandet består av Niko Salmiheimo (gitarr, vocals) Atte Aaltonen (bas, bgvocals) Mikko Hakala (gitarr bgvocals) och Toni Peltola (trummor). Som förebild nämner Niko bland annat Izzy Stradlin, vilket får en gammal Guns N’ Roses- och Izzy-fan som undertecknad att brumma belåtet.

Bostocks Atte Aaltonen på Liberté, Hfors i maj 2014.

Bostocks Mikko Hakala på Liberté, Hfors i maj 2014. Foto: Janne Wass

Och poängen här är nu alltså det att Bostock är ett jäkligt bra band, speciellt med tanke på att det funnits så kort tid. Izzy Stradlin är ingen dålig referenspunkt – det finns samma avskalade, sävliga roots-attityd och groove i musiken som man kan höra på Izzys soloskivor. Själv drar jag också paralleller till The Stooges old school-punk, och det finns en viss Hellacopters-energi i soundet. Detta trots att sångaren och gitarristen Salmiheimo inter precis utstrålar energi där han står i sin flanellskjorta och ”skovaluva” nästan som en stenstod vid mikrofonen. Men den här återhållna laissez faire-attityden som är en del av charmen med bandet, som trots den lilla publikmängden drar ett riktigt, riktigt bra set.

Lucy Goes to Sleep: LIVE Friday the 13th. Univocal Music, 2014.

Lucy Goes to Sleep: LIVE Friday the 13th. Univocal Music, 2014.

Lucy Goes to Sleep heter en nykomling från Vasa/Korsolm, som nyss släppt sitt första album – en liveskiva vid namn LIVE Friday the 13th, som är inspelad på Leipätehdas i Vasa fredagen den 13:e i fjol, och som gavs ut i början av maj.

För den som gillar sina låtar korta och slagkraftiga är det här kanske inte den optimala skivan. Den kortaste låten är fem och en halv minut lång och den längsta över tio minuter.

Bandet skriver i ett pressmeddelande att de börjat med att spela Rush-covers, och det hörs. Skivan, som med ett undantag består av egna låtar, är fylld med progressiv, melodisk rock sjungen i högt tonläge av basisten/sångaren Henri Vuorenvirta. Resten av bandet är Jonas Skeppar på gitarr, Robin Martin på keyboard och Jonathan Kull på trummor.

När jag säger progressiv rock, ska ni inte nödvändigtvis tänka trixande á la Dream Theater. Själv brukar jag bli lite gäspig av den mer tekniskt briljerande proggen, men den faran finns inte med Lucy Goes to Sleep. Här är det melodierna som är i huvudrollen, och det finns gott om influenser från gameldags hårdrock typ slutet av 80-talet – jag tycker mig bland annat höra lite Guns N’ Roses i gitarrsoundet. Dessutom finns det faktiskt en liten punkådra i musiken.

Med tanke på att det är en liveskiva, är soundet överraskande bra, och det blir inte speciellt grötigt eller grumligt, och skivan presenterar ett energiskt och samstämmigt liveband, som verkar få publiken med sig på noterna. Henri Vuorenvirta gör det inte lätt för sig framför mikrofonen – låtarna går högt och ibland låter det också litet krystat då Vuorenvirta går upp i falsett, men inte så det stör nämnvärt. Det är inte helt utan att jag ibland tänker på Stratovarius Timo Kotipelto då jag lyssnar på honom, och den bombastiska musiken ligger också ganska nära det bandet. Mest imponerad är jag kanske av Jonas Skeppars gitarr och njuter storligen av långa gitarrsolon, en svaghet jag har.

Det är riskabelt att debutera med ett live-album, eftersom livesituationer på skiva ofta markerar blämmorna utan att kunna dokumentera de förmildrande omständigheter och den energi som konserten ger upphov till. Och visst finns det skönhetsfläckar på LIVE Friday the 13th – men Lucy Goes to Sleep ror hem projektet med äran i behåll, och jag kan utan att ljuga påstå att detta är ett av de mest intressanta nya banden jag hört på en bra tid. Det finns, trots att bandet grundades så sent som 2012, redan en säkerhet och en klar musikalisk stil och linje. Musikerna är begåvade och speciellt imponerad är jag av de mångsidiga låtbyggena som aldrig blir tradiga, trots längden. Det är lättlyssnat, kreativt och just såpass metalinspirerat att också en bredare metalpublik kan ta bandet till sig – på samma gång som mer hårdrockslagda borde äta ur deras händer. Stark debut!

– Janne Wass

Sofa Sunday – Asleep on the Dancefloor

Publicerat: maj 12, 2014 i Skivor
Etiketter:
Sofa Sunday: Asleep on the Dancefloor. Egen produktion, 2014.

Sofa Sunday: Asleep on the Dancefloor. Egen produktion, 2014.

Sofa Sunday är ett nytt indiepopband från Åbo, bestående av Rasmus Pietilä (vox, gtr), Mikael Lundqvist (gtr, vox), Alex Lundberg (bas, vox) och Rasmus Kuhlberg (dr). Bandet har nyligen släppt sin debut-EP Asleep on the Dancefloor. Jag glädjer mig över att det är musik som övervägande i dur, även om man kanske inte direkt skulle kalla det för positiv musik – det börjar nämligen ha gått lite inflation i melankoliska och dystra shoegazers under de senaste tio åren.

Musiken är lättlyssnad och bygger på vackra melodier och gälla, knäppande gitarrer, samt en framåtdrivande kompsektion. Rasmus har en stark, hård och ljus röst, och använder sin falsett mycket snyggt. Det finns också en rivig rocksensibilitet som hörs sparsamt, men mycket smakfullt och ger flera av de fem låtarna lite högoktanig energi.

Sofa Sunday har en del av samma motownkänsla som ett av mina favoritband, The Casbah – inte minst för att Rasmus ibland låter lite som det bandet sångare Max Salonen. Båda har samma typ av släpiga Oasis-aktiga Manchester-accent i sin sång. Det finns också i övrigt en britpop-sensiblitet i musiken, kombinerad med en melodisk värme och finessrikedom som jag förknippar med ett annat åboband, fantastiska Burning Hearts.

Sofa Sunday är inte nyskapande på något sätt, men hör till de mest positiva nyheterna jag hört på indiepopfronten på några år. Det finns en alldeles klar idé och riktning i musiken, och soundet enhetligt hela vägen igenom. Även om det inte är oerhört originellt, finns det en säkerhet i visionen som gör att det inte känns som dussinvara. Det är tight, spänstigt, och mycket behagligt att lyssna på, hela vägen med en liten rocktouch som hindrar musiken från att sjunka ner i melankoli. Det skulle inte alls överraska mig om vi fick höra en hel del om Sofa Sunday i framtiden, och bandet känns för tillfället tillsammans med Timshel som ett av de mest intressanta indiepopbanden i Svenskfinland just nu.

– Janne Wass

Vinylerna: Vinylerna. Egen produktion, 2014.

Vinylerna: Vinylerna. Egen produktion, 2014.

På lördagen släppte Vinylerna sin samlingsplatta med nyskrivna finlandssvenska visor. Gruppen som går under namnet Vinylerna är, för att klargöra, en underavdelning av Visans vänner i Helsingfors, som egentligen heter Unga visans vänner. Vinylerna består, enligt min alldeles subjektiva uppskattning, av en samling på kring 10 glada finlandssvenskar nånstans mellan 25 och 40, som enligt deras egen utsago förenas av kärleken till visor.

Skivan består av tio låtar skrivna och uppförda av tio olika artister, med uppbackning av en varierande samling musiker, men för det mesta involverande Jonas Koivumäki och Jonas Blomqvist, som tillsammans med Jonas Lemberg bildar den lite osannolika producenttrion 3xJonas (mitt eget påhitt, red.anm).

De flesta medverkande har på ett eller annat sätt stått på estraden i musiksammanhang förut. Sara Selenius är ett ganska välkänt namn i viskretsar, och Sverigebördiga Benny Larsson-Siilasvuo livnär sig delvis som trubadur. Deras två låtar hör också till de proffsigare på skivan. Albert Häggblom är kanske mer känd som komiker, och hans Praktikanten vilar sig också på lyrikens humor. Gustav Klingstedt är den enda av de medverkande som har en egen Wikipediasida, men av helt andra orsaker. Han är nämligen flerfaldig finsk medaljör i häcklöpning.

Vinylernas Jonas Koivumäki på skivreleasekonsert på Arbetets vänners scen i Helsingfors i april 2014. Foto: Janne Wass

Vinylernas Jonas Koivumäki på skivreleasekonsert på Arbetets vänners scen i Helsingfors i april 2014. Foto: Janne Wass

Med tio olika artister, vissa Sibelius-utbildade, andra glada amatörer, är det naturligt att också låtmaterialet spretar åt ganska många håll. Men ett stort hattlyft ska gå till 3xJonas, som med relativt enkla medel har lyckats skapa en enhetlig ljudvärd för skivan. Det är ett behagligt och lågmält popjazzigt sound någonstans i gränsvärlden mellan Lisa Ekdahl, Bo Kaspers Orkester och Cornelis Vreeswijk. Det är naturligtvis mycket gitarr, men också en del violin, orgel, rhodes och piano – trummor och bas är medverkande på nästan alla låtar. Det är inte någon falsk blygsamhet som får artisterna att under konsertens gång beklaga att låten live med endast gitarr som komp låter sämre än på skivan. Bandet och produktionen lyfter verkligen många av visorna flera klasser.

Alla låtar på skivan är inte fullträffar – vissa faller under kategorin ”hellre än bra”, men det är väl också delvis en av grundtankarna bakom produktionen: man ska kunna dra sitt strå till stacken utan att vara proffs. Och spelglädjen mer än kompenserar för vissa textmässiga banaliteter, schablonaktiga kompositioner eller lite falskt skorrande sång.

Vinylernas Jonna Sundberg på skivreleasekonsert på Arbetets vänners scen i Helsingfors i april 2014. Foto: Janne Wass

Vinylernas Jonna Sundberg på skivreleasekonsert på Arbetets vänners scen i Helsingfors i april 2014. Foto: Janne Wass

Det finns sedan å andra sidan några riktiga pärlor på samlingen. Jonna Sundbergs Min saknade är en visa som är förrädiskt avskalad, men trots det en riktigt svårsjungen visa – nästan lite för svårsjungen för sångaren känns det ibland som. Men visans utlämnande intimitet och vackra melodi gör att den står ut och man får till och med en liten tår i ögonvrån.

Lotta Westermarcks Efter dig är en av mina verkliga favoriter. Westermack är en gudabenådad visjazzsångerska med en ljus och mjuk röst, och en härlig sångteknik som bevisar att man kan göra mjuk och soulig musik med groovig Bo Kaspers-komp också på finlandssvenska. Det är också en av de få låtar som har lite riv både musikaliskt och textmässigt. Samtidigt är det en av de låtar som alldeles klart behöver ett kompband. På konserten är det också njutbart, men det känns som om något fattas då Westermarck kompar ensam på gitarr.

Vinylernas Felicia Enckell på skivreleasekonsert på Arbetets vänners scen i Helsingfors i april 2014. Foto: Janne Wass

Vinylernas Felicia Enckell på skivreleasekonsert på Arbetets vänners scen i Helsingfors i april 2014. Foto: Janne Wass

Min verkliga favorit är Felicia Enckells Open Me – skivans enda låt på engelska. Texten har ett existentiellt djup, kompositionen är medryckande och Enckells sång fullständigt underbar – rentav internationell klass på det hela. Det finns säkert andra referenser, men jag skulle kalla låten för en hybrid av två av mina favoritartister: Ani DiFranco och Tori Amos. Också på konserten är det Enckell som mest av allt imponerar – med sitt rättframma och chosefria sätt tar hon med självklarhet scenen i besittning. Och den här gången fungerar låten alldeles felfritt också med ett enkelt gitarrkomp.

Den som kanske kommer närmast Enckell i originalitet är häcklöparen Gustav Klingstedt, på scen bedårande småflamsig och naturlig, och med en oerhört intressant ”fulsnygg”, spröd och hög röst, som han också ger prov på i skivans Femhundra dagar. Det är en intressant ironisk betraktelse över ett förhållande med inspiration i 60-talsfolk och vissa vibbar av traditionell nordisk folkmusik. På konserten ger han också prov på en oerhört vacker och gripande låt på finska, Suvi, nästan som en schamanbesvärjelse. Jag skulle mycket gärna höra mer av det stuket.

VinylernasBenny Larsson-Siilasvuo på skivreleasekonsert på Arbetets vänners scen i Helsingfors i april 2014. Foto: Janne Wass

Vinylernas Benny Larsson-Siilasvuo på skivreleasekonsert på Arbetets vänners scen i Helsingfors i april 2014. Foto: Janne Wass

Den som förväntar sig alldeles renrasiga visor blir kanske lite besviken av skivan – såpass mycket jazzstuk finns det på den. Också den som förväntar sig något radikalt brott med den ibland lite stagnerade finlandssvenska vistraditionen kan känna att man väntade sig något lite mer. Någon Wiehe eller Afzelius finner man inte på plattan – det är ganska tryggt och mysigt medelklassfinlandssvenskt hela vägen. Däremot är det en platta som är behaglig lyssning och innehåller några riktigt fina kompositioner – och ett bevis på att den finlandssvenska vistraditionen lever och mår bra – till och med utvecklas. Jag har också fått upp ögonen för flera mycket intressanta artister som för mig var helt okända tidigare.

Denna låt av Lotta Westermarck finns inte på skivan, men hon uppförde den på konserten.

– Janne Wass

Beastmilk på Kuudes linja

Publicerat: april 29, 2014 i Konserter
Etiketter:
Beastmilk på Kuudes linja, Hfors, 24 april 2014. Foto: Janne Wass

Beastmilk på Kuudes linja, Hfors, 24 april 2014. Foto: Janne Wass

Ett av Finlands hetaste band för tillfället, Beastmilk, spelade inför ett så gott som fullsatt Kuudes linja i Helsingfors förra fredagen. Jag skrev en lång recension om bandets skiva Climax för ett par veckor sedan, så jag ska inte i desto längre ordalag presentera bandet nu – men kort sagt handlar det om aggressiv och domedagsinfluerad post-punk med kalla kriget-tematik.

Som jag lite anade, fungerar Beastmilk ännu bättre live än på skiva. Flera av låtarna som i studioversion kändes lite jämntjocka lyfter på ett helt annat sätt i livesituationen, speciellt då bandet fått upp värmen och svetten börjar flyga på scenen. De gigantiska refrängerna är manna för öronen, och Beastmilk får publiken att äta ur deras händer. Irländska sångaren Khvost är ingalunda en flamboyant frontman på något sätt, men besitter en manisk energi och en stark, hård och djup röst som passar alldeles utmärkt för den här typen av new wave-punk. Finlandssvenska Goatspeeds gitarrspel kommer kanske ännu bättre till sin rätt på konsert, och soundet i riffen och solona är härligt retrotintat, på samma gång klart och skrälligt naggat i kanterna. Sedan måste jag säga att jag är imponerad av Pailes trumspel – jag känner i första hand till honom som basist, men han hamrar på kaggarna som om fan flugit i honom på Kuudes linja.

Beastmilk på Kuudes linja, Hfors, 24 april 2014. Foto: Janne Wass

Beastmilk på Kuudes linja, Hfors, 24 april 2014. Foto: Janne Wass

Eftersom jag inte hade avtalat om fotografering på förhand och var dum nog att fråga dörrvakten, så fick jag inte ta kameran med mig in, så det blev nu mobilfotografier den här gången.