zxc music

Tarto. Jag stiger av tåget till något som snarast ser ut som en finsk film från 40-talet. Bakom bråte och en gammal stängd tågstation finns en liten väg kantad med gamla slitna trähus och rangliga höga staket. Det är beckmörkt sånär som på några gatulyktor. Jag tror att jag ska till en gata som heter Dige nummer 76. Där ska finnas en rockklubb som heter nånting i stil med Rock Klubb. De tre första personerna jag frågar vet inte var Dige 76 är beläget. En taxichaufför kan inte någon engelska, men viftar med handen i gatans riktning och säger ”Toohander metr!” Jag traskar toohander metr men ser ingen som ser ut som en rockklubb. Däremot ser jag ett apotek. Jag täcks inte ännu en gång ringa borgarcore-bandet Bob Malmströms basist Carl Johan Langenskiöld och fråga vart jag ska gå. Han verkar dock inte vara så insatt heller, det är turnébusschauffören som vet vart man ska. Men sen ser jag min frälsning! Fyra tonåringar i läder och nitar som skrålar och dricker starkvin. ”A rock club? Yes, there is a rock club that way. It’s called Rock n” Roll Club!” En nitad arm pekar i rak 90 graders vinkel från det håll där ändhållplatsen för toohander metr är och huvet säger ”Twohundred meters!” Allt verkar vara 200 meter bort i Tarto. Men snart ser jag mycket riktigt en skylt med texten ”RocknRoll Club och vandrar in på en innergård med en skylt för massagetjänster. En liten röd dörr skvallrar om en klubb, där jag efter lite rådfrågning blir invisad i ett litet mysigt rum som ser ut lite som ett gammaldags träpanelat omklädningsrum till en bastu.

Skrål och jubel! Här sitter ju banden och pimplar öl! Langenskiöld är flunssig och Malmströms sångare Carolus Aminoff snortar nån slags hostmedicin och hälsar med ett ”Mmmm!” Nånting väldigt hårigt och bockskäggigt vinglar in och ropar ”Hei ootsä se tyyppi?!” och ger mig ett översvällande glatt handskak och presenterar sig själv som Ben. Ben är sångare/growlare i Borgå-outfiten I Lied, som gör en miniturné i Estland tillsammans med Bob Malmström. Med finns också I Lieds andra medlemmar Joni, Joni, Joni och Joni (eller nån hette väl Jani). Dessutom gästas vi av Cavus-medlemmen Peik Matthiesen och chauffören och musikmångsysslaren Timo Luukkonen. Bob Malmströms trummis Wilhem Wahlroos sitter och plinkar på gitarristen Olof Palméns gitarr, men Palmén själv finns ingenstans att se. Tills duschdörren slås upp och ett våldsamt huttrande naket knyte skallrar in. Inget varmvatten i duschen. Det hade beställts kokain, kvinnor och bastu och svaret var att bastu är det svåraste att fixa. Efter duschen somnar Palmén i soffan och resten av bandet verkar en aning oroliga över herrns förmåga att spela. Efter en timme eller så är ölen slut och jag tar prompt på mig ansvaret att fixa en låda till från baren och blir på stubben anställd som tour manager.

Efter att ett förband spelat sitt set, är det så dags för I Lied att äntar scenen. I Lied tar publiken med storm! Esterna skuttar och hoppar och headbangar med Saku Rock-ölen i högsta hugg. De stora finska karlarna tar scenen i fullständig besittning med sin tunga, melodiska death/thrash metal. Sångaren Ben Pakarinen inleder setet med att ramla av scenen och skrapa upp armbågarna, men det bekommer inte honom. Barbröstad och tatuerad vrålar han med sin imponerande growl i mikrofonen med armarna i klassisk death metal-posé, det upp-och-nervända V:et.

Bob Malmström spatserar upp på scenen iklädda kostym och slips och inleder giget med Modersmålets sång blastande från bakgrundsband. För dem som inte är bekanta med fenomenet Bob Malmström är kanske en kort presentation på sin plats. Bob Malmström består av ett gäng stenrika borgarbrats som blivit trötta på punkscenens eviga vänstergnällande och rädda-världen-jargong. Malmströmarna sticker inte under stol med att de har åtskilliga miljoner på schweiziska bankkonton, endast förtär champagne, konjak, inrefilé och kaviar och helst av allt turnerar med segelbåt. Låttexterna handlar om att krig är bra för ekonomin, att de gröna egentligen är bruna, att fattigdom är en sjukdom och att vi rika finlandssvenskar är bättre än ni alla andra. Sångtexterna går naturligtvis också på klingande finlandssvenska (vilket iofs inte har så stor betydelse, eftersom man ju inte hör så mycket av orden i den här genren). Malmström har med sin speciella image gjort något av en kometstart på karriären. Bandet torde knappast vara mer än ett år gammalt, men redan nu har man turnerat runt halva Finland, inklusive Uleåborg, Vasa och Lahtis, fått en plats på Metalheim-festivalen och nu då också gjort en mini-turné i Estland. En polsk radiokanal lär också ha visat intresse.

 

Och imagen går klockrent hem också i Tarto. Kostymerna och Langenskiölds studentmössa väcker mycket fryntlighet och de beställda översatta mellanspeakarna funkar bra. Men de 350 inbetalade gästerna bevisar också att det inte bara är lustig image som gett Malmström en bra start på karriären. Stämningen är om möjligt ännu vildare än under I Lieds gig och gänget diggar på allvar Bob Malmströms hardcore-stuk. Jag knuffas och bufflas så det står härliga till då jag försöker fota och i nåt skede får nån för sig att hälla en öl över huvet på mig, som jag naturligtvis skickligt fångar det mesta av i min mun. Att män i kostym är populära bland kvinnor ska bevisas då två söta tjejer invaderar scenen och gnuggar sig mot bandmedlemmarna. De två fagra damerna infinner sig efter giget också i den rökiga och vid det laget fullproppade backstagen, men tyvärr har chaufför Luukkonen strängt meddelat att det blir avfärd mot Viljandi direkt efter spelningen. I turnébussen tuppar jag av efter halva resan.

Efter en brysk väckning raglar jag ut på Viljandis gator och inser att jag befinner mig mitt i en skog med en kyrka i. Några av bandmedlemmarna bestämmer sig för att uppsöka en matservering, men jag misstänker att det enda de hittar är frusen harskit och vinglar in i rummet jag delar med Olof Palmén.

Nästa morgon väcks jag igen bryskt av Palmén, Langenskiöld och Matthiesen som vill ha ut mig på promenad, men jag svarar artigt ”Nä”.

När jag vaknar igen bestämmer jag mig för att ta en promenad och söker sedan upp hotellet i centrum jag jag bokat i förväg för att hinna med en tidig buss till Tallinn. Degig och seg som jag är efter gårdagen gör det gott att ta en andra tupplur och en dusch, följt av pizza och promenad till Viljandis bästa (och enda) rockklubb, Lennutehas, en nedlagd flygplansfabrik. Då jag traskar genom mörkret blir jag attackerad av en hund av storlek björn som skäller ut mig på grund av att jag missade roadandet. Stärkt som jag är av några öl från R-kiosken visar jag tungan åt den på säkert avstånd på andra sidan staketet. Lennutehas visar sig vara en gammal rostig trevåningsfabriksbyggnad av tegel, järn och sovjetisk stålvilja. Allt se beckmörkt ut och jag prövar två becksvarta ingångar tills jag bakom huset hittar Langenskiöld, Palmén och Aminoff.

Den gamla fabriksbyggnaden är fantastisk, en del av den gamla inredningen finns ännu kvar i form av cirkelsågar, konstiga krokar och taljor i taket, ståldörrar, etc etc. Allt är härligt kallt och fuktigt och mörkt och skitigt. Plus en scen med splitternya led-ljus, strålkastaruppsättning och professionellt PA-system. Bakrummet är inrett med inget annat än gamla trälådor och ännu äldre fåtöljer och soffor. ”Skulle du Janne vilja ha sex helt naken med en kvinna på den här soffan?” frågar Langenskiöld. ”Jag vill knappt röra den med min hand. You don’t know where it’s been”.

Soundchecken drar ut flera timmar eftersom gitarrskåpet brummar som en gammal Lada. För redaktör Wass betyder det bara en sak: mera öl. När det fjärde gitarrskåpet dras upp på scenen för att testas ser Langenskiöld redan alldeles gråtfärdig ut. I Lieds gitarrist Joni konstaterar att om han står alldeles blickstilla på en viss halvmeter av scenen, surrar det lite mindre. Han konstaterar att han får spela utan att röra ett lillfinger. Palmén för sin del ger till sist upp och konstaterar att man får leva med surret.

På restaurangen överraskas Aminoff med att flickvän och två kompisar i smyg anlänt till Estland och sen blir det obligatorisk bastu på hostellet. I denna ritual ingår att Carl Johan Langenskiöld ska skuffas naken ur en rullstol i en snödriva, att Wahlroos ska hitta en stor burk med urin på toaletten och att Ben Pakarinen visar hur man knyter knut på penisen. Dessutom ska åtskilda nakna rumpor duschas med rysk champagne. Strax före avfärd mot Lennutehas visar det sig att Viljandi ordnar ett fyrverkeri Bob Malmström i ära.

Själva giget är inte i närheten av succén i Tarto. Publiken är knappt hälften så stor och stämningen inte närapå lika extatisk. Det surrande soundet gör sitt till, men också i övrigt verkar banden vara en aning mindre peppade än dagen innan. Giget är inte dåligt alls, men satt i kontrast med den tidigare extasen känns det lite avslaget. Det kan också bero på det stora antal band av rysk och estnisk kaliber som också spelar samma kväll, det blir kanske lite väl utdraget alltihop.

Resten av kvällen försiggår i yrsel tills jag bestämmer mig för att uppsöka hotellet. Naturligtvis halkar jag huvudstupa ner för den snöiga ståltrappan, men blir omkramad av en söt estnisk tjej som tröst.

Naturligtvis missar jag också min tidiga buss till Tallinn, vilken var enda orsaken att jag tog hotellrummet som jag nu måste promenera in till hostellet från. Det visar sig att Ben inte haft lika stor tur som jag i det hala vädret. På väg hem från giget har han halkat och brutit nyckelbenet, samt suttit på hälsocentralen till klockan nio på morgonen. Att så kan också en turné avslutas.