zxc music

Opaque Buff på Harry B James i Stockholm

Punken har The Runaways, The Go-Go’s, Blondie, Bangles, inom metal finns Doro Pesch, Tarja Turunen, Anette Ohlzon, Within Temptation, Guano Apes, etc. Men glamrocken har egentligen bara en kvinnlig superstjärna, och det är Joan Jett. Att det blev Joan Jett från The Runaways som slog igenom störst som glamrockartist och inte Cheri Curry eller Lita Ford (okej, hon fixade en helt bra karriär också) är knappast nån slump. Jag antar att man måste vara lika bra på att fälla kvinnor som karlarna i branschen för att komma nånvart.

Glamrocken torde vara den mest testosteronfyllda av alla genrer inom rocken, trots de feminina attributen med spandex, tuperade hår och smink. Det slår liksom över – artisterna måste bevisa att under allt spackel finns faktiskt världens största kuk. Det är också en genre med massor av rivalitet. Alla garageband i Finland avskyr Reckless Love eftersom de slagit igenom med vad många anser är popmusik snarare än street rock. Att lyssna på samtal mellan medlemmar i två olika glamrockband är ungefär som att komma in i ett samtal med sjömansjargong. Alla vill överträffa varandra i historier om fällda kvinnor, tagna droger, vem som super mest, vem som gjort de mest galna upptågen i fyllan och i Finland ska man ha åtminstone en historia som inbegriper Andy McCoy för att vara ett band att räkna med. Alla riktiga glamrockband ska ha åtminstone en medlem som drar till sig tonårsflickor som flugor – konceptet groupie har inte försvunnit någonstans, och en som super sig redlöst full på varje fest.

Julius UK, Johnny Scum, Vera, Dallas och Kike på Sisuradio

Det här är alltså bakgrunden till min resa till Stockholm tillsammans med Helsingforsbandet Opaque Buff, som trots allt är ett av de mer beskedliga banden på kartan – speciellt som kvinnotjusaren Johnny Scum har en flickvän att hålla i tankarna nuförtiden.

”Janne Wass … ööörrr … Janne Wass!” brölar basisten Magnus och ger mig en bamsekram då jag träffar bandet på Sveriges Radio där de bandar in program på finskspråkiga Sisuradio. Själv har jag flugit till Sverige, men nattens båtresa har tydligen varit riktigt skojig, så Sisuradio får besök av ett äkta packat glamrockband i studion, precis som det ska vara. När jag anländer, har de redan hunnit beta av intervjun och Magnus och trummisen Wille Granö sitter och dissar andra artisters låtar i nån sorts panelprogram.

Posering vid Slussen

På promenaden till tunnelbanan är det sång, rop och så ska man krocka med lite ställningar på vägen. När sångaren Dallas ska köpa biljetter råddar han med antalet och glömmer att ta växelpengar, varpå kassagubben påpekar”Du är inte nykter, du!” Innan vi är framme vid Slussen, torde ungefär hela vagnen sitta och glo på bandet. Vi bor på en hostellbåt som heter Gustaf af Klint – sex gubbar i en liten hytt på runt femton kvadratmeter, högst. Magnus försöker charma receptionisten. På väg in till stan för att äta hamburgare väcker Opaque Buff mycket uppmärksamhet bland havet av stekare och businessmen i grå kostymer och pastellfärgade pullovers. ”Hey guys, you look like you’re from New York!” ropar en dansk inkastare och vill sedan bli fotograferad med Johnny och trummisen Wille. Vissa skrattar, andra är förundrade, somliga imponerade, medan vissa äldre tanter tittar fördömande på cirkusföljet. Någon brister ut i en Bon Jovi-sång då vi vandrar förbi. Magnus delar ut skivor åt ett dåligt gatuband och en grupp tånorsflickor vill bli plåtade med Johnny. Det är som om Stockholm inte skulle ha sett ett rockband förut.

Tonårsflickorna vill bli plåtade med Johnny Scum

För mig, Johnny, Wille och Magnus går mycket av dagen åt till att promenera i stekande sol runt Stockholm, som beskrivet i den korta teasern nedan. I något skede får Magnus för sig att skråla på låtsastyska var än han går, vilket inte gör situationen bättre. Johnny får åtminstone sin tatuering av den håtta tvåbarnsmamman Lou Paulin, och också tatueringsstudion Electric Tattoo verkar vara intresserade av bandet. Johnny är dock rätt tystlåten före ingreppet, trots att han inte medger att han skulle vara nervös. ”Johannes, lever du?” ropar Magnus några gånger från bänken, han lär ska ha en historia av svimning i dylika sammanhang.

Johnny får sin tatska.

För en gångs skull är trummisen inte den som har mest att roada, Wille får använda det svenska bandet Posh Vandals trumset. Det enda han behöver är egna trumpinnar – men dem har han naturligtvis glömt hemma. När vi redan är på randen till att ge upp (Stevie Klassons musikaffär var stängd) efter att på måfå ha letat runt stan efter en musikaffär, hittar Magnus vad han letar. Han blir ändå utkastad då han dricker öl i affären, men Wille får sina pinnar. Dags att promenera tillbaka till ”Klinten” och ta sig en tupplur. Eller en öl.

Dallas på Hamburgerbaren

Harry B James är ett lustigt ställe. Det ligger supercentralt, mittemot varuhuset NK och fungerar på dagarna som en lunchpub av brittiskt stuk, med stora bastanta träbord, inredning i ljust trä, brass och det klassiska brittiska pubgröna elementet. På kvällen lyses väggarna upp och man ser att de är så gott som tapetserade med metal- och glamrockplanscher och fotografier. Till kvällen byts också namnet till City Rock, stolarna och borden plockas bort från en upphöjning i ena hörnet som visar sig vara en scen. Ljusen dämpas och krogen fylls av genomskinliga toppar, latex och läder och tuperade hår.

Johnny skapar miljöfara.

Det är inte fullsatt, men åtminstone så mycket folk att alla sittplatser är upptagna. Det är ju trots allt en tisdag. Några exilfinländare har också tagit sig till platsen, liksom tatueraren Lou. Det är inte Opaque Buffs bästa spelning och musiken går inte helt hem bland publiken – i ett skede är det lika mycket folk ute på tobak som i salen. Mixningen är kass – soundet är klart och okej, men Dallas sång hörs dåligt och Julius rytmgitarr dränker ofta Johnnys solon. Bandet är inte heller som bäst, kanske är de nervösa för att de spelar i Sverige, kanske är det två dars öldrickande som sätter sina spår, eller kanske de är nedstämda för att så många går på tobak under spelningen. Hursomhelst är Opaque Buff som bäst så de släpper lös och spexar på scenen – nu är de onödigt stela och sakliga. Det här trots att det faktiskt finns folk som jårar framför scenen.

Wille bakom kaggarna

Posh Vandals har naturligtvis hemmaplansfavör och drar genast skuttande brudar till scenkanten. Musikaliskt ligger de ändå ganska nära Opaque Buffs Mötley Crüe- och Guns N” Roses-influerade street rock. Gitarrsoundet är fylligare och soundet har över lag lite mer oomph! än Opaque Buffs dito, något som jag alltid saknat lite i deras musik. Lite mer volym och massa i gitarrerna är nåt som bandet behöver. Å andra sidan har Opaque Buff bra och olika låtar, snygga tempobyten och catchiga melodier, medan Posh Vandals kör rätt likadant stuk från början till slut.

Posh Vandals

Kvällen avslutas ändå i glada tecken, killarna i Posh Vandals visar sig vara übersympatiska typer och deras fanskara spiller också över på Opaque Buff. De små fyrapersonersborden på den lilla terassen fylls till bredden och svämmar över. Ölen flödar och vid det här laget har Wille och Johannes rökt upp alla mina cigaretter. Magnus skriker fortfarande på tyska och jag är nära att strypa honom på fläcken, men nöjer mig med att ge honom hårda skorpor. Snacket rör sig naturligtvis runt snygga svenska brudar. Vi träffar en lokal legend, ”ett riktigt original”, som hans t-shirt säger, en halfinländsk italienare från Sverige och Wille fäller en korg med tomglas. Julius smugglar ut backstage-öl i min kameraväska och en del av gänget beger sig på efterfest – till Enskede. Jag, Dallas och Johnny tar en taxi hem. Johnny pissar i ett gatuhörn. Klockan sju väcks vi naturligtvis av en skrikande Magnus som kommer hem från efterfesten.

Dallas