Jane Distortion. No More Time for Love and Hate. Egen produktion. 2011.
Jag vidhåller att låtskrivarduon Hencka zu Castell-Rüdenhausen och Pekka Tiainen i Jane Distortion hör till de mest kreativa virrhjärnorna inom den finlandssvenska musiken just nu, de är bara så gräsligt dåliga på att marknadsföra sig själva. Liksom på den tidigare EP:n Fucked Up Songs About Beautiful Jane, joinas de på skivan av sångaren Jason Weckman (Vintage Puppy, tillsammans med Hencka) och trummisen Markus Strandvall. Även Leo Lundqvist gör en guest appearance (och Pekkas grannar, ofrivilligt).
Med den nya fullängdaren No More Time for Love and Hate fortsätter bandet sin experimentella eskapad ner i människosinnets mörkare skrymslen och vrår. Från spretiga och electroinspirerade, men fruktansvärt trollbindande debutskivan inspiration interruption regret gick JD vidare till en hårdare och mer gitarrdriven stil på den ovan nämnda EP:n och nu är linan mer eller mindre utlöpt till Nine Inch Nails- och Marilyn Manson-inspirerad industrial metal.
Skivan är indelad i tre distinkta helheter och börjar med fyra ganska renodlade industrial metal-låtar. Det här är den delenn av skivan som lämnar mig mest oberörd. Trots en del trixande och finesser är den överhängande känslan att det sist och slutligen är ganska rakt upp och ner gitarrsågande utan desto mer intressant atmosfär eller melodier. Tanken är väl att skivan ska inledas med furiöst våld och aggression, och det gör den visserligen, men låtarna biter inte riktigt fast sig. Här är Jason med på sång i alla låtar, och han sköter sin tomt hyggligt, men dels känns det som om vissa av låtarna är lite väl svåra att sjunga och dels hade man kanske behövt en sångare med lite större bälgar att tuta från för att riktigt få det att fungera som det ska.
Men skivan arbetar upp sig. I del nummer två är vi igen tillbaka i den synthdrivna ljudatmosfären och här är igen tre av fyra låtar instrumentala. Igen bevisar Jane Distortion att de är mästare på att skapa ljudvärldar som låtar lyssnaren sväva ut i ett mörkt, ändlöst universum fyllt av kyla och tomhet. Interruption böljar fram med ställvis brutala gitarrer och ställvis cyberpunkiga synthrytmer. Void låter precis som låttiteln antyder. Back to Hell är igen en låt där Jason är tillbaka där han hör bäst hemma, i ett mörkt, aggressivt snäsande register. Man kan inte låta bli att dra paralleller till Prodigys Breathe. No More Time for Love and Hate är ett litet mästerverk av utdragna, dämpade toner och spejsade melodier, med dova trummor som hjärtslag i bakgrunden.
Den sista delen av skivan är sedan rent guld, och här har vi också att göra med mer traditionella låtuppbyggnadskoncept. Jane Distortion är som bäst då de håller locket på tryckkokaren, pressar ner all energi i minimalistiska, vibrerande lådor, för att sedan i väl valda stunder låta ljudet explodera. Throwing Up är ett utmärkt exempel på det här, och den första låten på skivan som får mig att trycka på repeat-knappen. Lite Nirvana i gitarren, vilket inte alls är fel. Jason är helt på mammas gata. Snyggt gitarrsolo på slutet. Kanske min favorit på skivan. Definitely Dark är industriell minimalism i sin bästa form, nedtonad, kuslig och på nåt sätt störd, med sitt besynnerliga gitarrplink i bakgrunden. Face the Fact är en mörk, uppgiven historia och Hard to Believe är nästan space wesetern meets Nick Cave – mycket besynnerligt, men oerhört snyggt och fungerande. Skivan avslutas med en verklig höjdpunkt i Jane Distortions produktion.
Som bäst frammanar Jane Distortion samma stämning som 80- och 90-talets banbrytande tech-noir-filmer, som Blade Runner, Hardware och Terminator. Det är en känsla av en maskinell primitiv high-tech, klaustrofobi som infinner sig på samma gång som det finns en atmosfär av gränslös rymd. Det är en ogästvänlig och skrämmande atmosfär som på samma gång har en enorm dragningskraft.
Lyriken är ibland lite ojämn. Dels målar den ibland upp fantastiska landskap och inre världar, dels blir den ibland lite kökkig, speciellt i de mer aggressiva partierna där fantasin inte räckt längre än fuck you fucking whore. Och så kunde man ju försöka undvika krystade rim som The city’s dead, kind of blue / like my jacket, very true. Det här är som helhet Jane Distortions mest samlade och jämna produktion, och trots att de första fyra låtarna inte helt faller mig på läppen, stör de inte nämnvärt lyssnarupplevelsen. De andra åtta bitarna är såpass högklassiga att man om man vill kan hoppa över de första och njuta fullgott av resten.
EDIT: JANE DISTORTION HÄLSAR OCH tackar ZXC-Humppe för en utmärkt risochros utdelning angående vår skiva! utöver detta kan vi meddela att man kan ladda ner skiten gratis eller understöda genom att beställa en limited edition digipack med 12 sidors booklet med fina bilder och lyrik. maila eller gå via hemsidan: www.janedistortion.com… man får också laikka om man vill 
